Allt hade funkat super hittills. Vi träffades och hade trevligt tsm. Vi klickade verkligen jättebra med varandra.
Han skulle dra iväg långt bort under en lång tid och jag tänkte inte så mycket. Jag ville bara spendera den tid som fanns kvar, med honom.
Men så kom det där sms:et om att han inte ville ses mer pga. att han inte hade mått så bra efter senaste träffen. Han kände sig frustrerad för att "inget hände"...Jag förstod hans frustration...men samtidigt kände jag, om det skulle hända något mellan oss så skulle jag antagligen få känslor för honom, och jag skulle bara må dåligt när han ändå skulle dra iväg veckan efter. Och han var ju inte direkt ute efter en flickvän...Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag funderade länge, i dagar, på om jag skulle träffa honom igen eller inte, innan han skulle iväg. Mina kompisar avrådde mig från att träffa honom. Jag skulle bara må dåligt, då jag har mer känslor för honom än jag borde. Det skulle bara bli jobbigt sen när han skulle åka iväg i flera månader...
Igår drog jag iaf till parkourträningen och tänkte inte ett shit. Kändes skönt att få träna. Efter träningen såg jag att jag hade fått sms av honom. Han frågade om vi skulle laga mat tsm. Det kändes bara naturligt att svara ja. Det var inte förrän han skrev "Då kommer jag till dig" som jag insåg "Vad håller jag på med?!".
För det första var jag rädd för att han skulle känna sig frustrerad igen som förra gången. För det andra var jag rädd för vad jag själv skulle känna om vi träffades.
Jag förklarade den första anledningen i ett sms. Men han svarade att det var ok, att han skulle klara sig. Då kände jag att han hade "offrat" sig, och då kunde jag också offra mig, så han fick komma hit och vi hade en mysig kväll :) Det gladde mig att han inte blivit frustrerad^^
Idag bestämde jag mig för att träffa honom en sista gång innan hans avresa. Och det är vad jag precis gjort. Sagt adjö. Blev lite besviken över avskedet...kändes inte lika bra som gårdagen men ah...får duga^^
Jag ångrar inte att jag valde att träffa honom. Trots att den handlingen antagligen lett till att jag nu känner att jag fortfarande inte är redo...att jag vill spendera ännu mer tid med honom ...att jag saknar honom...>_< han lär nog inte känna något av detta även om jag önskade att han gjorde^^ Men jag visste ju själv om konsekvenserna.
Och nu är det dags att ta konsekvenserna och börja bearbeta känslorna. I'll get over it^^
Han skulle dra iväg långt bort under en lång tid och jag tänkte inte så mycket. Jag ville bara spendera den tid som fanns kvar, med honom.
Men så kom det där sms:et om att han inte ville ses mer pga. att han inte hade mått så bra efter senaste träffen. Han kände sig frustrerad för att "inget hände"...Jag förstod hans frustration...men samtidigt kände jag, om det skulle hända något mellan oss så skulle jag antagligen få känslor för honom, och jag skulle bara må dåligt när han ändå skulle dra iväg veckan efter. Och han var ju inte direkt ute efter en flickvän...Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag funderade länge, i dagar, på om jag skulle träffa honom igen eller inte, innan han skulle iväg. Mina kompisar avrådde mig från att träffa honom. Jag skulle bara må dåligt, då jag har mer känslor för honom än jag borde. Det skulle bara bli jobbigt sen när han skulle åka iväg i flera månader...
Igår drog jag iaf till parkourträningen och tänkte inte ett shit. Kändes skönt att få träna. Efter träningen såg jag att jag hade fått sms av honom. Han frågade om vi skulle laga mat tsm. Det kändes bara naturligt att svara ja. Det var inte förrän han skrev "Då kommer jag till dig" som jag insåg "Vad håller jag på med?!".
För det första var jag rädd för att han skulle känna sig frustrerad igen som förra gången. För det andra var jag rädd för vad jag själv skulle känna om vi träffades.
Jag förklarade den första anledningen i ett sms. Men han svarade att det var ok, att han skulle klara sig. Då kände jag att han hade "offrat" sig, och då kunde jag också offra mig, så han fick komma hit och vi hade en mysig kväll :) Det gladde mig att han inte blivit frustrerad^^
Idag bestämde jag mig för att träffa honom en sista gång innan hans avresa. Och det är vad jag precis gjort. Sagt adjö. Blev lite besviken över avskedet...kändes inte lika bra som gårdagen men ah...får duga^^
Jag ångrar inte att jag valde att träffa honom. Trots att den handlingen antagligen lett till att jag nu känner att jag fortfarande inte är redo...att jag vill spendera ännu mer tid med honom ...att jag saknar honom...>_< han lär nog inte känna något av detta även om jag önskade att han gjorde^^ Men jag visste ju själv om konsekvenserna.
Och nu är det dags att ta konsekvenserna och börja bearbeta känslorna. I'll get over it^^
Kommentarer
Skicka en kommentar